Forskningsminglet – En inspirerande eftermiddag

Av ren tur lyckades jag få information om Rays via min skola och kunde därför våren 2014 skicka in en ansökan som skulle ge mig en fantastisk och unik sommar jag aldrig skulle glömma. Rays sommarforskarskola är ännu inte känd av alla ungdomar, vilket är väldigt synd, och därför anordnades 6 februari evenemanget Forskningsmingel i Lund för nästkommande års ansökande. Ca 150 ungdomar från framförallt Lund och Malmö besökte Vattenhallen Science Center vid LTH där minglet gick av stapeln.

Besökarna fick möjlighet att se gamla deltagare från Rays presentera sina projekt samt höra en forskare prata om sin forskning om sambandet mellan kärlek och kemi (kemiprofessor Ulf Ellervik). Det var en otroligt trevlig eftermiddag med många deltagande och mycket kunskap. Det bjöds på fika och under tiden fanns många glada xRays på plats för att svara på frågor. De olika xRaysen visade den enorma bredd det finns på projekten under Rays samt att det inte är omöjligt att få forska på en så pass hög nivå redan efter två år på gymnasiet. Två stycken från årets arrangörsgrupp berättade även om Rays i allmänhet och dessutom fanns Hanna från Rays år 2014 på plats för att berätta om xRaysverksamheten och allt vad den innebär. Det var en otroligt givande eftermiddag och det var väldigt kul att få föra sina tankar och sin kunskap från Rays vidare till kommande deltagare. Så avslutningsvis vill jag bara säga ett stort LYCKA TILL till årets sökande!
 /Elina Richardsdotter Andersson, Rayselev 2014
Bilder från minglet:
IMG_6733 (800x533)IMG_6724 (726x800)   IMG_6675 (800x599) Ulf Ellervik IMG_6694 (800x777) IMG_6719 (800x408)

Forskningsmingel i Lund

Kom och lyssna till spännande föreläsningar med Rays alumner! Fredag 6 februari anordnar Rays tillsammans med Vattenhallen Science Center vid Lunds Tekniska Högskola evenemanget Forskningsmingel med Rays. Vi bjuder in dig som gymnasist eller lärare att besöka minglet. Du får höra om spännande forskningsprojekt och även om hur och varför man ska söka till forskarskolan. Programmet för dagen finner du här!

Du får bland annat veta mer om 3D-printing i nanoskala, om ett experiment vid Europas största elektronaccelerator och om en av historiens minsta mördare: influensan. Gästföreläsare är kemiprofessor Ulf Ellervik, som kommer hålla ett spännande föredrag om njutningens kemi.

Varmt välkomna!

För frågor och anmälan, skriv till anna@raysforexcellence.se.

 

Rays på Berzeliusdagarna

Nu i helgen befann sig Rays på Berzeliusdagarna! Dessa två dagar är till för 380 högpresterande och kemiintresserade gymnasieelever. Eleverna får lyssna på föreläsningar av duktiga forskare för att få en inblick i forskarlivet, deras vardag och vad en naturvetenskaplig utbildning kan mynna ut i. Under pauserna från föreläsningarna har eleverna samt medföljande lärare möjlighet att gå runt och prata med utställare från olika universitet, företag och samfund. I en av montrarna kunde man finna oss och det var en hel del nyfikna elever och lärare som stannade till för att höra om vad Rays innebär. Reaktionerna var olika. En del blev väldigt intresserade och skulle påbörja sin ansökan snarast möjligt, medan ett fåtal aldrig hade funderat på tanken på att forska och istället ville jobba den tiden (jag tror nog att de flesta xRays håller med mig om jag säger att de lär ångra sig…). Många lärare blev fascinerade av Rays och ville sprida vidare informationen till sina elever. Majoriteten av responsen från både lärare och stipendiater var mycket positiv. Kul!

Vi som var där hade två väldigt roliga dagar och nu hoppas vi på att så många som möjligt tar chansen att söka!

/Hanna Peterson, Rayselev 2014

10947495_10203305013174189_1118274563_n

IMG_3501

Nobelpris, mushjärnor och Rays

Årets nobelpris i Fysiologi eller Medicin gick till amerikanen John O’Keefe och norrmännen
May-Britt Moser och Edvard I. Moser för deras upptäckter av de celler i hjärnan som
fungerar som vår inre GPS och som talar om vart vi befinner oss. John O’Keefe fann
redan 1971 att det finns celler i musens hippocampus som aktiveras varje gång den
befinner sig på en viss plats, dessa platsceller tros fungera på samma sätt i människans
hippocampus. May-Britt och Edvard Moser jobbade som unga i O’Keefes laboratorium i
USA och kunde många år senare iaktta celler i ett annat område av hjärnan som också
aktiveras beroende på platsen man befinner sig på. Dessa celler bildar tillsammans formen
av ett sexkantigt rutnät och kallas därför rutnätsceller. Tillsammans har de kommit god
väg på att ge svar på två uråldriga filosofiska frågor: hur vet vi vart vi är någonstans och
hur hittar vi från en punkt till en annan?

Det som jag tycker är häftigt med årets pris är att deras forskning i mångt och mycket
liknar den jag fick göra på Rays, bara några månader tidigare. Forskningen är lika främst
för att det i båda fallen handlar om hjärnforskning men även att snarlika metoder
använts, då tänker jag på studier på möss och deras hjärnor. Det häftigaste är ju känslan
av att forskningsområdet är väldigt aktuellt, viktigt och instressant. I princip hade ju lika
gärna kunnat vara vår forskning som fick priset, okej kanske inte, men man får ju det
intrycket, och det är väldigt roligt!

För vidare läsning om Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin år 2014:

pressmeddelande grafisk illustration.

/Johan Täng, Rayselev 2014

Scavenger Hunt – en supersnabb sightseeing

Dagen började med att vi alla satt och hysteriskt skrev allt vi kunde och finslipade på våra rapporter, eftersom vi hade deadline för first milestone klockan 15.00. När vi tillslut klickade på “send” och rapporterna var inne kunde vi alla pusta ut, trodde vi. Nu var det nämligen dags för Scavenger Hunt, en tävling mellan handledargrupperna. Varje handledargrupp fick en likadan lista med 61 punkter där det stod vad vi skulle göra som vi sedan skulle ta kort på. Några uppdrag vi fick var “all team-mates under bed”, “inappropriate nudity” och “waltzing with an elder”.

Min grupp, Fermiam, började genast planera var vi skulle kunna genomföra uppdragen och försökte tänka strategiskt. Detta gick dock åt skogen och det slutade med att vi alla rusade mot Benninge. Väl där började vi utföra uppdragen och lät kreativiteten flöda. Vi gav Philip en midsommarstång som blomma och “sov” på ett opassande ställe, alltså över räcket på en brandtrappa. Efter att ha sprungit runt hela Strängnäs (kan hända att det är en liten överdrift), skyndade vi oss tillbaka till Mediateket där vi förde över alla bilder och gav dem till Philip.

Oturligt nog skulle dock Philip iväg och hämta vår besökare från USA, professor Lance Rhoades, och tog bilderna med sig. Tur att vi iallafall lever år 2014 så han kunde lägga in några bilder i vår gemensamma Dropbox. Efter middagen samlades vi och kollade på bilderna medan vi tjöt av skratt till vissa bilder och satt som frågetecken till andra bilder. Tillslut avslöjades vinnarna: Agnes grupp, Pandorna! (Dock kom Fermiams faktiskt tvåa..).

Allt som allt så hade vi en intensiv dag, men jag tror alla grupper blev mer sammansvetsade medan vi gjorde knäppa och galna saker bland främlingar som stirrade och nog skämdes lite. Men det var helt klart en kul dag!

/Katarina Gustafsson, elev Rays2014

1 2 kopia

2 kopia

4 kopia

6 2

8 2

24

30 kopia

44 kopia

56 2 kopia

59 2 kopia

60 2

3 2 kopia

9

Bedcheck? Bedcheck!

Varje kväll klockan 22.00 är det dags för dagens sista schemalagda aktivitet – bedcheck!

Bedcheck är dock inte riktigt vad det låter som. Första kvällen var frågetecknen många. Handlade det om en inspektion för att se till att alla låg i sängen vid en viss tid? Eller var det kanske en kontroll av vår bäddning? Ingen av spekuleringarna visade sig dock vara korrekta. Efter att vi i handledargrupperna samlats på våra respektive platser: Alperna i stora soffan, Pandorna i fåtöljerna framför TV:n och Fermiam i köket, förstod vi snabbt att det istället handlade om mysiga samtal om dagen som gått.

Vi i Fermiam utmärkte oss tidigt för att ha den klart längsta bedchecken och för att inte blockera köket fick vi överge våra bekväma platser till de mer tystlåtna Alperna. Istället blev vi förpassade längst bort i husets kallaste korridor. Lite soffkuddar, några filtar och två värmefläktar senare kändes korridorgolvet dock (nästan) som ett kap…

På bedcheck pratar vi om allt som rör livet på Rays, och lite till. Förutom att utse de obligatoriska ”dagens bästa” och ”dagens sämsta”, diskuteras föreläsningar, mentorskap och ett och annat galet barndomsminne. Vi har all tid i världen att ställa frågor till våra respektive handledare och vi får många bra tips tillbaka.

Vad som är det bästa med bedcheck är vi nog alla dock rätt eniga om: en god överraskning på kvällen kan ju aldrig vara fel! Melon, chips, frysta hallon, vindruvor, nachos med salsa, godis eller popcorn. Man vet aldrig vad som väntar och det är alltid lika spännande att försöka gissa vad som ska dölja sig i skålen just denna kväll. Höjdpunkten är när det är något nybakat som står på tapeten. Vi i Fermiam insåg snabbt att bakning var ett mycket bra sätt att kombinera nytta och nöje: att både tjäna poäng till tävlingen mellan handledargrupperna och avsluta dagen på bästa möjliga sätt kan ju inte bli annat än rätt. Vi var därför först ut med en helt oemotståndligt god morotskaka. Alperna följde våra fotspår med en (nästan) lika god kladdkaka med kokostosca och nu väntar vi alla med spänning på vad Pandorna kan åstadkomma i Benninges stenåldersugnar.

Med bara en vecka kvar på Rays blir inte bara antalet sovtimmar, utan även antalet återstående bedchecks, allt färre. Något som i början var ett stort frågetecken, har nu blivit en självklarhet och jag tror jag talar för fler än mig själv när jag säger att de härliga gruppsamtalen är något jag kommer sakna lite extra mycket med tiden på Rays. Det är dock viktigt att inte glömma: What is said at bedcheck, stays at bedcheck!

/Johanna Liedholm, elev Rays2014

Rays Olympics 2014

Halvtid på Rays-kolonin markerades med det årliga Rays Olympics, nu 2014 års upplaga. Alperna, min egen handledargrupp, var inställda på att kamma hem allt som går att kamma hem för att sno åt oss några extra handledarpoäng som kan komma att bli värdefulla. I den första grenen fick vi dock se oss besegrade då de andra grupperna var bättre på att förflytta en haribo-napp med endast munnen och en tandpetare. Vi snodde åt oss lite poäng här och där, men vi hade starka motståndare. Alperna kammade dock hem vinsten när spelkort skulle förflyttas med hjälp av endast munnen, och det bjöds även på en ofrivillig puss!
Som ett avbrott i de väldigt fysiskt krävande grenarna var det dags för gåtor. Varje lag fick välja ut en person som skulle svara utan hjälp från laget. Gåtorna höll en hög nivå men Alperna hade ett starkt startfält. Efter att ha inlett jakten på svaren till gåtorna med kämpaglöd men inte med så många rätta svar gjordes upptäckten att vårt lag satt på en gåt-guru. Johan, som han även kallas, avslutade gåtjakten stark med tre raka poäng. Bra jobbat!
Mellan gåtorna sprang vi stafetter på Rays-vis och efter ett otroligt spännande upplopp fick vi dock se oss snuvade på förstaplatsen igen. Vi fick även se till att hålla oss på fötter när det var dags att snurra tio varv och sedan springa en sträcka. Det innebar en hel del skratt och skoj. Efter det blev alla lagmedlemmars ben ihoptejpade och sedan skulle vi gå en förbestämd rutt på tid. Takten hölls genom att sjunga ”En elefant balanserade, på en liten liten spindeltrååååd…..” och vi knep även här andraplatsen.
The grand finale var dock äggkastning i par. Varje par blev tilldelade ett ägg var, och detta skulle sedan kastas emellan deltagarna. För varje lyckad omgång tog deltagarna ett steg var bakåt och detta innebar att det blev intressant relativt snabbt. Efter många krossade ägg lyckades vi med att kamma hem andraplatsen och ett poäng även här.
För att sammanfatta allt så tycker jag att det var en kanondag. Trots att vi inte vann alla grenar och alla poäng skötte vi oss bra och lyckades kamma hem lite poäng här och där. Alperna tar nu nya tag och siktar på vinst I den stora handledartävlingen!

/Anton Möller, elev Rays2014

Handledargruppen Xióngmao, dvs pandorna, poserar!

DSCN2677 Alperna inklusive stenbockar är laddade för lek!

Gruppfoto på våra kära Fermiams! Gruppfoto på våra kära Fermiams!

DSCN2684

DSCN2686

DSCN2690

DSCN2696

DSCN2700

DSCN2705

DSCN2764

DSCN2777

DSCN2775

Första dagen på mentorskapet – Hanna Peterson

Något trötta efter hajken men förväntansfulla inför vad som komma skulle, traskade vi iväg till Strängnäs tågstation kl åtta på morgonen. Tillsammans med Simon, Klara och Ulrika hoppade jag av i Flemingsberg (jag som orutinerad skåning fick snabbt lära mig att det kallas för “Flempan”) där vi väntade på vår gemensamma forskningsmentor, Melissa Norström. Efter ett tag kom hon och välkomnade oss med öppna armar och ett stort leende. Vi gick till Karolinska Institutet och på vägen till hennes kontor uppstod det dock lite komplikationer. Vad vi inte visste var att hissarna på Karolinska tydligen har en tendens att inte vilja ha så många passagerare. De snabba, Melissa och Klara, hann i alla fall in i hissen innan dörrarna stängdes och hissen åkte upp, medan de långsamma, dvs. jag, Ulrika och Simon, blev kvarståendes utanför som tre frågetecken. Som tur var åkte Melissa och Klara ner igen för att hämta oss och tur var väl det för vi hade inte en aning om vart vi skulle. Nåväl, slutet gott, allting gott.

Efter det lilla hissäventyret hamnade vi på Melissas kontor där hon började med att berätta om projekten och om universitetssjukhuset. Vi fyra elever är uppdelade två och två; jag är med Simon och Klara med Ulrika, men våra områden är relativt lika vilket gör att vi kommer att laborera en del tillsammans. Efter introduktionen blev vi visade runt och vi spanade bland annat in labbet (och fikarummet). Under rundvandringen fick vi träffa några av Melissas kollegor som glatt hälsade på oss. Väl tillbaka på Melissas kontor fick vi läsa på lite om våra projekt som vi alla tror kommer att bli spännande. Under lunchen åt vi inte bara god mat utan hade också intressanta diskussioner om bl.a. HIV. Vår mentor har forskat inom just det ämnet tidigare så det var en expert vi talade med.

När vi kom tillbaka till Strängnäs och fick höra hur de andra hade haft det så verkade det som att alla var nöjda med sina mentorer, vilket var kul att höra. Jag, Simon, Ulrika och Klara var glada och nöjda med dagen och det är väldigt inspirerande att vistas på Karolinska. Alla ser vi fram emot de här två veckorna och att få ta del av forskning känns så häftigt. Att vi dessutom har världens härligaste mentor gör inte saken sämre.

/Hanna Peterson, elev Rays2014

“Dator och biologi, vad har de med varandra att göra?” – Simon Forsberg

“Dator och biologi, vad har de med varandra att göra?” Simon Forsberg inledde sin föreläsning, eller som han uttryckte det: en pratstund, med denna fråga. Ett mycket intressant ämne, som jag personligen tycker att han redovisade på ett bättre sätt under en diskussion på middagen. Han målade verkligen upp en bild på hur hans bakgrund och jobb ser ut och även hur livet som forskare är.

Simon studerade inte naturvetenskap på gymnasiet utan gick istället en musiklinje. Han fortsatte på musikhögskolan i Stockholm, men valde att byta inriktning totalt för att ägna sin tid åt forskning. Simon började studera bioteknik på Uppsala universitet, och i nuläget doktorerar han på Sveriges lantbruksuniversitet. Jag tycker att det är så häftigt att han vågade byta från att vara en musikelev till att vara en beräkningsbaserad biolog. Simon analyserar data från en viss organism för att finna ett samband mellan en viss genotyp och fenotyp.

Under middagen upprepade Simon, ”vägen är målet” och jag tror att en sådan inställning behövs för att lyckas i forskningsvärlden. Man misslyckas många fler gånger än vad man lyckas, men det finns en lärdom vid varje projekt. Det var en mycket inspirerade pratstund.

Jag tänkte avsluta med en liten ”fun fact”: Simon har inte släppt sitt musikaliska intresse, utan spelar gitarr i ett rockband som ska åka på turné i England.

/Henny Hauggaard, elev Rays2014

DSCN2524

DSCN2538

Assassin’s game – Jacob Hesslevik

Dagarna går fort under våra veckor här på Rays. Det är resor till Stockholm, laborationer, genomgång av artiklar och material, föreläsningar etc etc. Det är varierat och ingen dag är riktigt den andra lik. Men, varje kväll avslutar vi dagen med något som kallas för ”bedcheck”. ”Bedcheck” är en stund som är avsatt för att vi i små grupper ska diskutera hur dagen har varit, vi kan ställa frågor och vår handledare kan ge oss ny information. En dag var dock ”bedchecken” lite speciell. För det första hade vår underbara handledare Agnes och hennes pojkvän Erik, som för tillfället hälsade på, bakat chokladbollar till oss! Hallå, hur gott var inte det? Men för det andra var skälet till att dagen var speciell, att Rays årliga upplaga av Assassin’s game startade.

Assassin’s game är ett spel där alla deltagarna tilldelas en måltavla, det vill säga en person inom Rays-gruppen. Du ska sedan hitta denna person och eliminera honom/henne. Klarar man av att mörda sitt eget offer, tar man i sin tur över denna persons måltavla. För att göra spelet lite roligare och mer komplicerat finns det ett par regler som man måste förhålla sig till. För att kunna mörda någon måste man uppfylla två krav. Det första är att man är ensam i ett rum med personen och för det andra får det inte finnas några vittnen. Först då kan mördaren yttra de tre dödande orden: ”Du är död…”

Jag personligen, tävlingsinriktad som jag är, såg otroligt mycket fram emot att spelet skulle börja. Då min handledare berättade att spelet började redan samma kväll började min hjärna gå på högvarv. När jag vecklade ut papperslappen och såg att mitt offer var Johanna, trodde jag att det skulle bli en relativt enkel match… Inom loppet av ett par sekunder hade jag redan sytt ihop min plan. Lite lätt kaxig tänkte jag att bäst vore att mörda min måltavla snarast möjligt och ett perfekt tillfälle skulle vara då Johannas rumskompis lämnade rummet för att borsta tänderna.

Startskottet för Assassin’s game gick när ”bedchecken” var klar. Men plötsligt märkte jag att istället för att min kropp fylldes av adrenalin, så blev jag svag i benen. En klump la sig i magen och jag insåg att någon vill ju mörda MIG med! Någon som kunde vara precis vem som helst, till och med min egen rumskamrat! Jag lyckades aldrig mörda Johanna innan solen gick ned. Istället var jag tvungen att försöka komma på en ny plan för morgondagen. Helt klart en missräkning och en irriterande sådan!

Dagen därpå bröts morgonens tystnad av att min klocka började tjuta kvart i sju. Halvt yrvaken lyckades jag klä på mig och äta frukost någorlunda snabbt. Då vi inte har en diskmaskin i köket här på Rays, måste alla diska sin egen disk. När jag hade kommit halvvägs genom disken känner jag plötsligt hur någon smyger sig upp bakom mig och innan jag har hunnit röra mig ur fläcken, hör jag orden: ”Jacob, du är död”.

Känslan när jag dog var inte endast besvikelse och uppgivenhet, lite lättnad fanns över att spelet var slut och att jag äntligen kunde andas ut. Under dessa få timmar jag var med i spelet var jag tvungen att vara på min vakt hela tiden. Jag fick se till att vi gick tre och tre samt att jag upplevde känslan av att inte kunna lita på någon. Det var helt klart mer stressigt än vad jag trodde från början. Men visst hade jag, med handen på hjärtat, velat vara med i spelet ett litet tag till. Det kändes inte som att jag var redo att dö. Det hade känts bättre om jag hunnit sätta min egen prägel och avtryck i lekens historia.

Till sist vill jag så klart önska alla deltagare som är kvar i spelet ett stort lycka till

- ”And may the odds be ever in your favor”

/ Jacob Hesslevik, elev Rays2014